Min graviditet och gravidfotografering

Nu äntligen får jag tillfälle att skriva om min graviditet. Har länge tänkt skriva ett inlägg om hur jag upplevt tiden som gravid, hur just jag har tänkt kring kosten och helt enkelt hur min graviditet har varit. Jag ville dock vänta tills nu i slutet, så jag får med hur hela graviditeten varit. Viktigt att ni förstår att det jag skriver är enbart mina upplevelser och personliga tankar, hur det har funkat för mig behöver inte funka för någon annan osv.  Varnar redan nu att detta kan bli ett långt inlägg! Tänkte att jag börjar skriva om själva graviditeten och sedan lite om tankarna runt kosten och även om min fantastiska gravidfotografering hos Lisa-Marie Chandler (länk till hennes hemsida med mer info).

Innan graviditeten

Vart ska vi börja? Jag har ärligt aldrig drömt om att bli mamma när jag var yngre, familjeliv med massa barn har inte lockat helt enkelt – alla är ju olika. Så träffade jag min man, man blev äldre, vi förlovade oss och helt plötsligt började klockan ticka. Jag har nog känt senaste året iallafall att det vore ganska fint att bilda familj, speciellt med just Eric. En blandning av mig och honom. Vi började prata om det och båda kände nog att det var dags att börja försöka i höstas. Man vet ju aldrig om det går direkt (eller inte alls), man ska inte ta för givet att man kan bli gravid. Vi tänkte att vi börjar försöka och ser hur det går, vi hade inte bråttom. Det gick fortare än väntat, ca 1 månad senare var jag gravid och vi båda var nog i chock över hur ”enkelt” det gick. Jag tror helt enkelt kroppen var redo och det var meningen.

Hur graviditeten upptäcktes

Vi var i Prag i december förra året och jag kände på mig att något ”inte stämde”. Jag mådde lite illa, var öm i brösten och min mens var något försenad men inte bara det, jag bara visste att jag var gravid. Trots att jag aldrig varit det förut så var jag bombsäker, Eric trodde nog mest att jag verkligen hoppades men vi gick ut och letade efter att köpa gravtest en kväll i Prag. Vi hade lite svårt att hitta något bra, sllt stod ju på tjeckiska, så vi valde att avvakta tills vi kom hem till Sverige. Mycket riktigt. Jag plussade direkt. Chocken och glädjen som rusade genom kroppen är nästan obeskrivlig. Jag blev så glad att jag grät och samtidigt ganska rädd – tänk om något går fel? Kommer jag klara detta? Är vi redo? Så mycket tankar och funderingar började rusa i kroppen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första trimestern (v 1-12)

När vi fick reda på graviditeten vad jag i vecka 2-3. Det var därför lång tid tills man vågade förstå att det var på riktigt, berätta för omgivningen och att det skulle synas. Jobbigaste var att hålla tyst, haha, jag ville skrika ut det! Vi valde att berätta för Erics och min familj på julafton, i vecka 6 redan. Om något hade hänt så hade jag ändå velat ha deras stöd. Vi valde att köpa två små gosedjur och slå in, med en napp och lapp runt halsen med texten ”hej farmor/farfar/mormor/moster – ta hand om denna så länge så ses vi i augusti”. Det blev väldigt uppskattat och många tårar! Känns som en evighet sen 🙂

Berättade för närmaste tjejkompisarna de kommande veckorna och på jobbet runt vecka 12. Under denna första trimestern mådde jag ganska bra men var oerhört trött. Jag hade total hormonkaos i kroppen och grät för minsta lilla, allt från tv-reklam till att se en duva som frös utomhus. Maken hade ganska roligt åt mig, även om han var snäll och tröstade mig jämt.

Jag hade ett fåtal dagar med illamående men inget ihållande så jag var ganska skonad mot de vanliga gravidsymptomen. Jag var på inskrivning hos barnmorskan i vecka 8 och fick superbra kontakt med henne. Då jag är gastric bypass opererad hade vi stenkoll på mina värden, blodtryck och har fått gå på täta kontroller. Det kändes skönt att hon höll koll på mig och hela tiden följde upp. Vi gjorde KUB-test (alla i Stockholms län blir erbjudna) i vecka 12-13, främst för jag var orolig – man ville veta att bebis mår bra, att hjärtat tickar och tänkte att det skulle lugna oss. Vi fick veta att vi hade 1 på 120 att bebis skulle ha kromosomavvikelser – vilket är ganska höga odds mot vad många i min ålder får. Vi blev oroliga såklart och tankarna  snurrade. Klart man önskar att ens barn föds utan avvikelser, men vi hade älskat vårt barn lika mycket oavsett. Vi fick iallafall möjligheten att göra ett NIPT-test, ett blodprov där man via bebisens DNA kan antingen utesluta avvikelser eller styrka om det finns några – om provet styrker misstanke om avvikelser kan man gå vidare med tex fostervattenprov (vilket vi ville undvika då det finns missfallsrisk). I vårt fall fick vi svar efter ca 5 dagar – Inga avvikelser fanns och vi fick en extra bonus, blodprovet avslöjar bebisens kön. Vi fick veta att vi väntade en liten flicka ❤️

Andra trimestern (vecka 13-27)

Nu började man komma mot mitten av graviditeten. I vecka 16 gick vi ut offentligt på sociala medier om graviditeten. Kändes skönt att det var ”ute” och man inte behövde smyga. Nu kom lite energi tillbaka, jag blev både gladare och orkade mer. Det började kännas verkligt att vara gravid och man började fundera på hur livet som mamma skulle bli. Den första kritiska tiden (innan vecka 12) var över och det började könnas verkligt. Köpte hem lite bebis-grejer och vi började spåna på namn. Tro mig, vår lista med namn var ganska lång men den minskade till 4-5 alternativ ganska fort. Tänkte att vi ser hur hon ser ut när hon föds så bestämmer vi då. I vecka 20 var det dags för RUL (rutinultraljud), vi fick återigen se vår prinsessa sparka och röra sig. Hennes hjärta slog starkt, alla mått såg bra ut och hon verkade väldigt pigg. Det är en häftig känsla att få se sin lilla bebis på den där skärmen. Pga min operation och tidigare viktnedgång på ca 120 kg så har vi fått gå på fler ultraljud. Tror jag räknade att vi varit på 7-8 stycken. Detta både för att min barnmorska ville hålla stenkoll att bebis växer som hon ska och för att vi inte kunnat mäta tillväxten på utsidan av magen då jag har mycket lös hud från viktnedgången. Är oerhört tacksam för alla ultraljud, det har gett mig lugn och nog bara fått mig att längta ännu mer.

Ungefär i vecka 20 så kände jag första rörelserna, det började som lite flimmer, en kittlande känsla. Det var små små subtila rörelser som ökade varje dag. Först i vecka 22-23 började Eric känna. Då var det också svagt och det tog ett tag till innan han fick en rejäl spark. Sen dess har hon varit oerhört aktiv, en vilde! Varje ultraljud eller undersökning vi varit på märks det. Barnmorskorna brukar få sig några sparkar och när vi ska kolla hjärtljud eller ultraljud så simmar hon runt och gömmer sig. Känner redan nu att vi kommer få fullt upp med detta busfrö.

Tredje trimestern (vecka 28-40)

Sista delen av graviditeten. Man börjar känna sig tung, magen syns ordentligt, man börjar planera föräldraledighet och köper hem det viktiga. Vi beställde spjälsäng, babyskydd och barnvagn och helt plötsligt inser man – snart kommer en bebis. Så himla häftigt! Nu står sängen bäddad brevid vår säng och bara väntar på hennes ankomst. Jag har fortfarande mått väldigt bra fysiskt under hela graviditeten. Ingen foglossning, ingen sjukskrivning, väldigt lite illamående och orkat hitta på saker. Jag har dock haft lite dippar då man känner sig så obeskrivligt trött, man känner sig sliten, självförtroendet sviktar lite och bara vill inte mer. Graviditet är något väldigt häftigt, magiskt rent av för att vi kvinnor klarar det, men det är påfrestande och jobbigt. En eloge till er som gått igenom flera graviditeter – eller bara haft riktigt tunga med foglossning, sjukhusvistelser, kräkningar mm. Ni är helt fantastiska! Just nu har jag 2 dagar kvar till beräknad förlossning, hon kan komma när som helst och jag känner mig så färdig med att vara gravid. Det är jättehäftigt att känna henne sparka och röra sig i magen och jag är tacksam för hur bra jag haft det – men nu vill jag träffa henne. Vi har pratat om det och vi är nog ganska inställda på att bara skaffa ett barn, så slipper jag vara gravid igen så är jag tacksam, haha. Man ska aldrig säga aldrig men som det känns just nu så räcker ett. Ser så otroligt fram emot att få lära känna denna lilla människan och guida henne genom livet. Hoppas hon en dag förstår hur efterlängtad hon är av hennes mamma och pappa ❤️ Konstigt egentligen hur man redan kan längta och älska någon man inte träffat. Jag är inte rädd inför förlossningen, mer taggad. Jag är inställd på att den både kan bli riktigt fantastisk men också det mest smärtsamma jag upplevt, men jag går in med inställningen att jag klarar det, kroppen är byggd för det och jag har stöd runt mig. Jag försöker inte tänka ”så här ska min förlossning bli” utan man får se på plats, så slipper man bygga upp massa förväntningar. Nu är det hela bara en lång väntan. Jag hade hoppats hon skulle komma innan beräknat BF 20/8 men som det ser ut nu verkar det osannolikt, om inte det hela drar igång i helgen. Oavsett så är hon ju här när som helst och jag har aldrig längtat så mycket efter något.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kosten – LCHF eller inte?

Innan jag blev gravid var det självklart för mig, ”den dagen jag blir gravid så ska jag köra på som vanligt”. Jag hade nog lite fördomar att många använder graviditeten som ursäkt för att bra äta onyttigt. Jag ber nu om ursäkt för att jag ens hade dom tankarna… Redan första veckorna märkte jag skillnaden i kroppen. Lukten av kött, ägg, smör, bacon mm fick mig att må illa. Smaken av fet mat gick inte alls och kroppen fullkomligt skrek efter saker som ris, frukt och bröd. Jag vet att jag ”fuskade” nån gång i början och blev så besviken på mig själv. Kände mig dålig, blev deppig och kände att jag misslyckats. Jag insåg ganska snart att det var fel. Graviditet är något otroligt krävande, inte bara för kroppen men även för psyket. Det är viktigt att vara snäll mot sig själv och inte har dåligt samvete för att kroppen eller huvudet ”ballar ur”.

Jag valde ganska fort att lyssna på min kropp och ångesten släppte direkt. Jag har alltså inte ätit enbart LCHF under graviditeten och jag har ändå mått SÅ BRA. Har försökt äta mycket mycket hemlagat, varierat, både vanlig husman och mycket grönsaker och en del frukt. Vissa dagar har paniken efter pizza eller glass infunnit sig och det är helt okej. Jag har då ätit det jag varit sugen på, utan pekpinnar, dåligt samvete eller trycka ner mig själv. Jag tror verkligen man måste finna sin egen väg men inte slå ner på sig själv för att det inte blir som man tänkt. Jag har under graviditeten gjort mätningar med blodsockermätare då jag är överviktig och har diabetes i familjen – mina värden var perfekta, trots att jag åt ”vanlig mat”.

Jag säger som jag sagt innan, jag är inte diabetiker, är ej glutenallergiker, ej sockerberoende och kunde därför äta ”vanlig mat”. Har man sjukdomar som gör att man annars äter tex LCHF så får man givetvis tänka annorlunda. Både jag och maken mår generellt bra av färre kolhydrater i kosten så efter graviditeten – när jag är redo, är planen att gå tillbaka till mer lågkolhydratskost. Jag kanske inte längre kommer kalla det LCHF då vi tänkte kommer experimentera mer med tex bönor, rotfrukter, frukt mm. Ren mat behöver man inte vara rädd för och vi får hitta det som passar oss bäst. Kommer inte utesluta lika mycket helt enkelt, både för vår egen skull (kommer vara jobbigt nog att vara småbarnsförälder) och när bebisen väl ska börja äta vanlig mat är det viktigt för mig att hon får smaka på det mesta. Jag tror vi kommer hitta en bra balans. Jag vill inte låta vår lilla tjej växa upp med dåliga tankar kring mat, hon ska inte behöva tänka på hur man går ner i vikt, eller hetsa kring innehåll i en viss produkt. Jag vill däremot lära henne från början att vara med i köket, laga mat, vart mat kommer ifrån, göra medvetna val, smaka på allt och våga prova nya smaker – men att det inte är farligt om man äter något ”onyttigt”. Det är alltid godare med hemlagat än fabrikat, haha, men jag vill inte att det blir extremt. Vi får lära oss längs vägen helt enkelt. Min blogg är och har alltid varit för min egen skull, jag är stolt över recepten jag lägger upp och blir glad när dom uppskattas. Det kommer alltså fortsätta komma recept men att alla kanske inte enbart är riktade till LCHF, hoppas ni är förstående och öppna för det. Bloggen kommer även innehålla annat, det blir ju ett helt nytt liv som startar, men är man bara ute efter recepten så kan man välja att bara gå in på den fliken.

Min gravidfotografering

Min fotografering gjordes av Lisa-Marie Chandler. Kolla gärna in hennes fantastiska hemsida www.lisamariechandler.se

Jag har under min graviditet kämpat till och från med min självbild. Jag fick dålig hy redan i början, kände mig trött och man började öka i vikt. Jag hade svårt att känna mig fin och det var väldigt jobbigt i början. Jag bestämde mig ganska fort att INTE hetsa kring viktuppgång och ställde undan vågen i mitten av graviditeten (mådde så mycket bättre då!). Har förstått att jag kommer gå upp en hel del då de flesta kvinnor i min släkt gjort de som gravida men också för att jag lätt går upp upp i vikt och samlar på mig vätska i värmen. Det är normalt att gå upp i vikt när man är gravid, alla är olika dessutom och man ska inte jämföra sig med andra. Jag har ungefär gått upp 23 kg sen inskrivningen hos Barnmorskan och jag har accepterat det. Mår inte dåligt av det och kommer inte hetsa för att gå ner mammakilon sen. Självklart är det tungt för kroppen och jag vill gå ner sen för att bli mer aktiv och orka, men det får lov att ta tid.

Iallafall jag såg en tävling på Instagram hos om en gravidfotografering hos @fotograflisamarie och tänkte, om jag vinner så vore det ett fint minne. Att få piffa till sig och kanske få stråla lite (tro mig, gravidglow är inte något som infinner sig varje dag). Jag vann tävlingen hos fantastiska Lisa-Marie och vi började planera för den. Jag var orolig för kläderna, oftast ser man smala tjejer med en perfekt babybula i dessa böljande vackra klänningar – så ser ju inte alls min kropp ut. . Hon hade beställt hem klänningar även i större storlekar (man lånar av henne inför fotografering) just för att fler ska få chansen till den här upplevelsen. Att vara vacker sitter ju inte i storleken utan handlar om utstrålingen och det som kommer inifrån. Jag gjorde gravidfotograferingen i ca vecka 32 (29/6), vi hade den kvällen otroligt tur med vädret och fotade ute vid vackra Häringe Slott.

När jag väl fick på mig de olika klänningarna kände jag mig fantastisk. Jag är ofta klädd i mörkare färger och har aldrig vart speciellt mycket för rosa, tyll och prinsessklänningar – men detta var en fantastisk känsla! Jag kände mig som en disney-prinsessa och kan än idag knappt titta på dessa bilder utan att bli tårögd. För mig var detta precis vad jag behövde. Jag kände mig strålande, stark och bara fantastiskt vacker. Min man Eric var med den kvällen och assisterade oss under fotograferingen och jag såg även i hans ögon hur vacker han tycker jag var. Det var en av de finaste upplevelserna jag haft under denna graviditet och har ni möjlighet så vill jag verkligen slå ett slag för en gravidfotgrafering. Jag är så nöjd över att det var just Lisa-Marie som fotade mig och rekomenderar henne starkt för er här i Stockholmsområdet. Jag hoppas jag får chansen att fotograferas av dig igen, kanske blir lite bebisfoton i framtiden?

Såhär skrev jag på instagram dagen efter min fotografering, tycker det fångar känslan så bra!

”Jag har nog aldrig tänkt att jag skulle fota mig som gravid men gud vad jag behövde detta. Har kännt mig så ofin, stor, tung och trött under denna graviditet och igår fick jag äntligen känna mig riktigt vacker igen. Jag har gått upp en del, både innan graviditeten men också nu och det har varit jobbigt att acceptera. Överallt ser jag alla vackra kvinnor som är gravida, med perfekta magar och gravidglow. Jag har ärligt kännt mig lite utanför. Men vet ni vad? Jag är vacker. Min kropp är vacker. Min gravidmage är vacker och jag är så stolt över att bära vår dotter. Man behöver inte passa in i någon mall utan man kan vara vacker i alla former. Jag vill med mina gravidbilder både visa att det finns olika gravidkroppar men främst var detta för min egen skull. Tusen tack Lisa-Marie för den här chansen, du fick mig att känna mig vacker.”

Har många favoritbilder från denna kväll, men valde ut några extra speciella, hoppas ni tycker dom är lika fina som jag gör.  De vackra blommorna jag bär i håret och över magen är från Syster Blom (Länk) – samma fantastiska tjej som gjorde blommorna till vårt bröllop.