Kolhydratskoma – Its OK to Fail

Tänkte skriva om ett lite känsligt ämne, nämligen att falla ur LCHF och ge efter för gamla ätarmönster. Igår vart jag inbjuden av en kär vän till Idrottsgalan i Globen. Vi hade en vip-loge vilket var jättetrevligt, men självfallet fanns det alla sorters frestelser där inne. Jag var duktig innan jag åkte dit och åt en ost och tonfiskpizza (LCHF variant) för att vara mätt och därmed mindre sugen, I logen fanns dricka, fruktfat, godis och chips. Jag startade med att ta en vanlig Loka citron och mumsade på lite jordgubbar och några andra frukter – något jag unnar mig någon enstaka gång (oftast för att det är bättre än alternativet att käka godis men också för att det är gott) och kände mig nöjd.

Ju längre tid som gick så sneglade jag dock på godiset och Sour Cream-chipsen. Har aldrig haft något direkt sockersug men har mina stunder, som nog de flesta människor har. Igår krashade jag helt. Började med att smaka några Ahlgrens bilar som varit en favorit från förr. Tog kanske 6-7 stycken och la sedan bort påsen. Något hände i kroppen då – jag ville ha mer. Slutade med att jag även åt OLWchips (kanske två nävar) och lite Marabou mjölkchoklad. Inget av detta behövde min kropp – inget av detta var heller något jag saknat eller hade cravings efter. Problemet var att det fanns där och just då, i den stunden tyckte jag att ”det kan väl inte vara så farligt”.

Vill klargöra att det inte är en stor sak att få ”återfall”, det kommer inte påverka min viktminskning i det långa loppet och livet går vidare. Det är heller inte att jag har skuldkänslor eller dåligt samvete för att jag åt dessa saker – det är att min kropp säger ifrån och inte mår bra av det. Jag mår bra på LCHF och unnar mig goda efterrätter, mörk choklad, hallon och grädde när lusten faller på – men finns ingen anledning att äta chips och skräpchoklad bara för att det finns där.

Jag vet att det kommer hända att man gör avsteg, men då bör dom sakerna vara värda det. En del är känsligare än andra och upplever inga symptom men efter såpass lång tid på LCHF som jag så reagerar både magen och huvudet. Jag sov ganska oroligt och idag känner jag mig nästan bakfull – kolhydratskoma helt enkelt som jag brukar kalla det.

Ingen är perfekt, det ska ni veta. jag är ärlig i min viktresa och kör inte alltid på till 100 %. Jag gör trots allt detta för mig själv och ingen annan så jag har ingen anledning att verka som denna resa är enkel på något sätt. Den största förändringen är det mentala och kommer ta många år för hjärnan att hänga mer i svängarna. När jag ser bilderna ovan brevid varandra så får jag en chock. Till vänster är min startvikt 220 kilo och till höger är bilden jag tog igår, på 104 kilo. Tjejen till vänster hade inget problem att äta både 1 och två portioner mat (med massor av kolhydrater) för att sedan gå över på en påse chips och läsk. I det träsket vill jag aldrig hamna igen.

Jag är så ytterst tacksam mot mig själv för att jag inte är där idag, för att jag är mer medveten vad saker innehåller och bryr mig tillräckligt för att veta bättre. Jag har egentligen inte avstått från något som jag saknar mycket, jag äter så otroligt god mat som det är. Jag vill bara med detta inlägg visa att jag inte är någon supermänniska och ibland ger man efter för stunden – sluta ha dåligt samvete över sådana tillfällen och gå vidare. Sluta älta helt enkelt och kör på som vanligt. Nu kämpar vi vidare med dom sista 5 kilona! Okej?

Kram på er alla!