3 år senare – Min Historia

         9 Januari 2012 vs 6 Januari 2015

I förra veckan (9/1) firade jag min 3 års ”Surgiverary”, dvs 3 år sedan min Gastric Bypass operation. Det är egentligen helt sjukt att det redan gått 3 år, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Så mycket har hänt i mitt liv sen dess och tittar jag på gamla bilder från den tiden känner jag inte igen mig själv. På insidan har jag alltid varit samma glada och spralliga tjej, men med en helt annan syn på livet nu för tiden. Jag tar inte min hälsa för given utan kämpar för att få ett så bra liv som möjligt. Bilden ovan till vänster är från operationsdagen 9 januari 2012. När den bilden togs hade jag precis kommit in på Ersta Sjukhus här i Stockholm och klockan var runt 6.30 på morgonen. Hade knappt sovit en blund, precis tagit lugnande tabletter (som man ska ta innan den operationen) och känslorna gick bananas. Som tur var hade jag en av mina bästa vänner med mig, Emelie. Hon hade sovit hos mig den natten och stannade tills det blev dags för mig att rulla in på operationen. Planen var att jag skulle opereras kl 08.0, men i sista sekund blev det framskjutet pga en annan patient som hade diabetes och behövde opereras före. Fick sitta där i mitt lilla sjukhusrum, ombytt i snygga landstingskläder och snällt vänta några timmar till. Denna väntan var hemsk, hann bli mer och mer orolig men tack vare mitt fina sällskap så höll jag mig någorlunda lugn.

På operationsdagen vägde jag in mig på 187 kilo, jag hade då tappat 33 kilo på egen hand för att ens få operationen. Läkaren var orolig för att det skulle vara svårt att operera mig då jag var större än de flesta som gör denna operation. Min Gastric Bypass blev lyckad och jag har knappt haft några komplikationer eller svår återhämtning, men det är ändå inte ett beslut man ska ta lätt på. Jag råder ingen att göra denna operation om man tror att man kan klara det på egen hand. Jag hade under flera år träffat olika läkare och dietister, inte någon av dessa berättade om lågkolhydratkost. Dum som man var gick man på deras råd, lightprodukter och akta sig för fett. Istället skenade kolhydraterna och sockret iväg och gjorde mig större och större – vilket ledde till att man mådde dåligt psykiskt – för att sedan äta ännu mer. En ond cirkel helt enkelt som är svår att bryta.

Gastric Bypass blev min räddning och beslutet ångrar jag inte idag, det jag ångrar är att jag inte tryckte på sjukvården för att få mer hjälp och stöd.  Vid min högsta vikt, 220 kg, var motion inte att tänka på och jag behövde ofantliga mängder mat bara för att ha energi under en hel dag. När jag då fick ordern från läkaren ”gå ner 20 kilo och hör av dig efter så får du operationstid” kändes det helt omöjligt. Jag gav upp och det gick ungefär 1 år från läkarbesöket innan jag faktiskt gjorde något åt saken. Bestämde mig helt enkelt för att försöka, ge mig själv en chans till ett bättre liv. Jag testade de gamla knepen, de enda jag kände till, nämligen pulvershakes. Allt från Modifast (som dietisten rekommenderade) till Naturdiet samt åt otroligt små mängder mat. Jag levde på saker som keso, avocado, tomat och skinka. Jag svalt mig själv. Inget fel på keso, grönsaker och skinka – snarare tvärtom. Men de små mängderna jag åt för en hel dags energi höll mig inte mätt och jag fick inte i mig allt det min kropp behövde.

Dessa shakes gav såklart resultat på vågen, men hur mådde jag? Alla dessa shakes på marknaden innehåller ”allt som behövs för en måltid” – ändå innehåller dom enorma mängder socker och konserveringsmedel. Är det verkligen vad våra kroppar behöver? Jag blev deppig, höll mig hemma och sov så fort jag fick chansen. Utvecklade allvarlig sömnapné pga vikten vilket bidrog till att jag hade andningsuppehåll under natten och sov mycket oroligt. Det i sin tur gjorde att jag under dagtid  jag somnade i tid och otid pga utmattning. Kunde inte se en hel film utan att somna, somnade i bussen, när jag umgicks med vänner, ja hela tiden nästan. Jag sökte hjälp för sömnapnén på sömnkliniken på Sophiahemmet. Gick på mätnngar, och gjorde sömntester. Det visade sig att jag hade så låg syresättning nattetid att det egentligen var ett under att jag inte dött i sömnen – hjärtat och hjärnan ska inte klara av det men jag hade misshandlat kroppen under så lång tid så den hade lärt sig hantera detta. Jag slutade andas i snitt runt 15 ggr per timme – vilket var oerhört obehagligt att få reda på. På kliniken insåg dom snart att jag måste få hjälp med detta, innan kroppen inte klarar mer. Jag fick börja sova med en CPAP (sömnmask kan man säga) för att kunna andas ordentligt. Detta var en befrielse – jag fick äntligen sova. Att sova min första hela natt på säkert 7-8 år var obeskrivligt. Visst var CPAP-masken klumpig och lite läskig men den gjorde jobbet – den lät min kropp vila.

Denna förändring gjorde mycket för vikten. Plötsligt orkade jag röra mig mer, korta korta promenader blev längre promenader och vikten började ticka neråt. Jag började äta vanlig mat igen, men drog ner på saker som pasta, ris, bröd, godis osv och märkte att jag mådde bättre. När jag nått ca -25 kilo kontaktade jag sjukvården igen och sa att jag var redo för operationen. Jag fick operationstid ganska snart och blev satt på pulvershakes igen – till min förfäran. 3 veckor innan operationen levde jag på shakes och mådde psykiskt dåligt varje gång jag skulle dricka en. Jag gick ner 8 kilo på den tiden men mådde kasst, lovade mig själv att aldrig mer tvinga i mig dessa sockershakes när jag var klar med denna process. Efter operationen levde jag på shakes och annan flytande föda ca 2 veckor, sen stod jag inte ut längre och började försiktigt äta vanlig mat.

Bild lånad från Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/halsa/article14479651.ab)

Att jag ens började med LCHF är inte så konstigt, sen operationen har alla kolhydrater gjort att jag känner mig uppsvälld och illamående så det känns som ett naturligt val. Skulle jag idag äta en tallrik pasta vet jag att jag inte kan få i mig så mycket och sedan får dras med illamående och magont en lång stund efter. Det är helt enkelt inte värt det. Jag säger inte att jag aldrig gör avsteg från lågkolhydratkost. Jag kan på vissa resturanger smaka en bit nybakt bröd, äta nån vanlig godis osv men i det stora hela är lågkolhydratkost det som passar mig bäst och något jag kommer hålla kvar vid.

Att äta LCHF handlar inte längre om viktnedgång för mig utan att jag mår bra av den kosten, är det ändå inte det som spelar mest roll? Jag ska ner i vikt några kilo till men det får ta den tid det tar och om jag sedan hamnar på slutvikt 99 kilo eller 75 så spelar det ärligt inte någon roll längre så länge jag mår bra. Vad jag egentligen vill få ut av denna text är att berätta lite mer om min resa. Jag tror det är lätt för vissa människor att se en väldigt överviktig person och bara tänka ”hur svårt kan de vara, sluta ät bara”. Jag har genomgått både en hel del mobbning under skolåren men även utfrysning och utanförskap pga min vikt som vuxen. Utan att känna människan bakom dessa kilon, förstå vad dom gått igenom och hur dom MÅR på insidan så ska man inte uttala sig. Stöttning, pepp och lite vanlig jävla artighet skulle inte skada. Jag kommer aldrig ”tycka synd” om någon som är överviktig, för det är inte medlidande man behöver – man behöver guidning, råd och stöd mot en bättre hälsa – om man själv vill ha den hjälpen. Jag kommer nog vara överviktig hela mitt liv och är fine med det – dom hälsofördelar jag vunnit tack vare min Gastric Bypass och lågkolhydratkost (och kommer fortsätta vinna) är nog för att ge mig den typ av liv jag drömt om.

För er som undrar lider jag inte av sömnapne´ längre och sover utan andningshjälpmedel. Efter 115 kilos viktminskning klarar kroppen av att syresätta mycket bättre. Jag har mer energi än någonsin tidigare och är friskare än jag varit i hela mitt vuxna liv.

Vad jag kanske egentligen av allt vill säga är till dig som kämpar, som kanske börjat din viktresa nu, eller försöker förändra din livstil är – GE INTE UPP, Du är värd det bästa.