16 års kamp är över.

2011 vs april 2015

Varnar redan nu för ett långt och personligt inlägg – detta är en stor dag i mitt liv och jag behöver skriva av mig alla tankar, för idag vänder jag ett nytt blad.

Ni vet när man vaknar upp med känslan att ”idag börjar mitt nya liv”, den känslan har jag vaknat upp med måååånga gånger genom åren. Det brukar hålla några dagar, kanske någon vecka innan man inser att man inte orkar/är redo eller vågar göra en förändring. När man heller ej tror att man har det inom sig, att kunna förändra sitt liv till det bättre, blir det ännu jobbigare att börja. Den nedåtgående spiralen i mitt liv började redan i mellanstadiet. Jag har sedan 6 års åldern alltid varit lite knubbig, men inget extremt och alla vuxna runt omkring mig avfärdade det som att ”babyhullet kommer växa bort”. Under lågstadiet var jag lite knubbigare än de andra tjejerna, men orkade ändå cykla, klättra och härja med dom andra. Höll mig oftast till killkompisar eftersom dom inte såg mig som något annat än en i gänget och inte retades så som tjejerna ofta gjorde.

I mellanstadiet med tonåren runt hörnet kom de första extra kilona. Ja, klart kroppen förändras för oss tjejer – vi utvecklas ju, så ingen tänkte nog mer på det. I skolan levde man vissa dagar på knäckebrödsmackor, godis och massa mjölk – för att komma hem till mamma och berätta att man absolut hade ätit ordentligt i skolan. Jag smög med mitt matbeteende för de flesta. Jag köpte godis och chips och gömde i mitt rum – åt detta skamfullt när mamma inte var hemma eller när hon sov. Så började förfallet. När jag satt med näven i min Sourcream-påse insåg jag inte vart detta var påväg. Spenderade redan då mer och mer tid framför datorn och tvn, sov så mycket jag kunde och ville inte vara ute och röra på mig. När jag sedan började 7:an, dvs 13 år gammal, så hade vi den obligatoriska hälsoundersökningen hos skolsköterskan. Kommer ni ihåg? Kollade hörsel, syn, längd, men även vikt. Jag hatade detta. Då vi inte hade en våg hemma så hade jag ingen aning om vart jag låg i viktskalan, inte förrän jag stod hos sköterskan den där dagen och vågen visade 99 kilo. Skräcken i skolsköterskans ögon glömmer jag aldrig. Hon sa till mig att det kan vara bra om jag börjar banta – men ingen mer hjälp än så. Jaha, 13 år gammal och ska börja banta. Hur fan gör man det? Det enda jag visste om bantning då var min mammas nära väninnas historier om hennes ”fantastiska nutrilett diet” och hur hon rasade i vikt. Jag som hade känt henne hela mitt liv visste dock att varje gång hon slutade med detta så gick hon upp dubbelt så mycket, så jag anade att det inte var rätt metod.

I 8:an skaffade jag mig min första pojkvän. Jag var nog dubbelt så stor som honom redan när vi träffades, men det vi hade gemensamt var att vi kunde äta lika mycket. Han dömde mig inte utan tyckte om mig för mig och jag slutade bry mig totalt om min hälsa. Våra helger tillsammans spenderades med tv-spel, film, läsk, chips och snabbmat – i mängder. Vi var tillsammans i nästan 2 år och jag ökade runt 30 kilo i vikt – han gick upp 2. Vid det laget hade jag börjat gymnasiet och var näst intill ”tjockast” i hela skolan. Dom som hade retat mig i högstadiet fortsatte ännu mer på gymnasiet, men trots det hade jag bra vänner som fortfarande tyckte om mig för den jag var, inte för hur jag såg ut. Jag flyttade hemifrån under sista året i gymnasiet för att försöka klara mig på egen hand. Utan ordentlig inkomst var ju detta katastrof. Man fick äta det som bjöds i skolan och när man kom hem var pasta det billigaste alternativet. Många dagar i veckan bestod middagen av 2 gigantiska portioner pasta- med ketshup. Ni hör ju själva vilken fantastisk kosthållning – finns väl ingen människa i världen som tycker att det låter hälsosamt, utom möjligen Paolo Roberto.

Kilona kom, ett efter ett och vid studenten vägde jag 142-145 kg. Att leta efter studentkläder blev en mardröm, men klämde mig i en svart kjol, vitt linne och vit kofta, medan alla andra tjejr hade söta korta helvita klänningar. Jag kände mig som en heffaklump och ville bara gråta den morgonen när jag kollade mig i spegeln. Inte heller gick jag på studentbalen, var ju omöjligt att hitta en klänning som passade min kropp och jag skulle känna mig bekväm i.  Jag var nästan 19 år då och ville inget hellre än att få se lika vacker ut som jag tyckte alla ”normalviktiga” tjejer var. I den åldern tänkte jag nog inte så mycket på hälsan, ung och dum kanske, det enda som var viktigt var att gå ner i vikt.

Flyttade till Karlstad (ca 4 mil från den stad jag kommer ifrån) strax efter studenten och började plugga lite kurser på universitetet. Det gick bra i två terminer sen kom första riktiga bottenläget. Jag kunde inte förmå mig att gå upp på morgonen, allt var jobbigt, jag hatade vad jag såg i spegeln men istället för att där och då verkligen försöka ta tag i det så tröstade jag mig med mat. Vad annars? Mat var det enda som kunde dämpa smärtan, åtminstone för stunden. Efter det fick jag skuldkänslor och mådde än mer psykiskt dåligt – vilket man återigen dämpade med mer ohälsosam mat eller snacks. The circle of death snarare.

Under min tid i Karlstad (ca 2 år) gjorde jag några små försök att gå ner i vikt. Jag kontaktade läkare där som konstaterade att jag låg farligt nära diabetesgränsen och hade aningens högt blodtryck. Detta skrämde mig, iallafall tillfälligt. Jag träffade en annan överviktig tjej som jag blev vän med, vi gick långa promenader ihop och försökte peppa varandra, men det gick inget vidare. Förr eller senare var man tillbaka i soffan med den där jävla chipspåsen – efter att man redan hade ätit en hämtpizza. Det var lätt för utomstående att påpeka min vikt och även om det var försök till att hjälpa mig och självklart en hel del oro bakom deras pushningar så mådde jag sämre av det. Återigen fanns maten där som en tröst. Jag säger inte att mina viktproblem inte är mitt eget fel – det är helt och hållet mitt eget ansvar att inte ta hand om min egen hälsa. Däremot glömmer nog många att dessa matproblem lätt utvecklas till en typ av ätstörning. Så här i efterhand känns det som jag ser allt så klart, varför gjorde jag inte si eller så. Det är lätt att vara efterklok helt enkelt.

Mitt största problem var mitt matmissbruk men även brist på proffesionell hjälp. Redan i högstadiet fick jag komma till min första dietist. Hennes knep var enkelt. Ät mindre – ut och spring. Så lätt är det inte när mycket av problemen sitter i huvudet. Jag träffade olika läkare under fler års tid, hade även en läkare som petade mig i magen och sa – Du är en väldigt fet tonåring, det är farligt. SOM ATT JAG INTE VET DET? Det jag ville ha var hjälp, det jag vill att andra i min situation ska få är hjälp. Att få hjälp i tid.

Jag bestämde mig för att börja om, flytta till Stockholm och komma bort från Värmland. Jag tänkte att i en stad som Stockholm skulle jag bli mer anonym, inte bli utskrattad och det kanske skulle bli lättare att få hjälp. När jag 2007 kom hit vägde jag nog runt 185 kg. Vilket är helt galet. Jag hade under bara några års tid stegrat massor i vikt pga min depression och mitt matmissbruk. Som jag såg det då så hade jag slängt bort flera år av mitt liv, men innan det skulle bli bättre, så gick det ännu mera utför.

Efter bara ett par veckor här i Stockholm fick jag mitt första jobb. ca 5 månader jobbade jag på en kundtjänst och trivdes ganska bra, men min vikt påverkade mitt välmående och jag sov dåligt, åt än sämre och ledde till att jag kanske inte skötte mig exemplariskt, jag hade ingen energi alls. Efter 5 månader hamnade jag i en situation där jag blev av med det jobbet – inget vi behöver gå in på mer än så, men det var fel från båda parter. Jag blev sjukt nedstämd av detta. Kände mig som en förlorare och hade misslyckats med min nystart i storstan. Gick arbetslös i nästan ett halvår sen och spenderade dagarna förutom att söka jobb sporadiskt till att just bara sova och äta. Vad hade jag annars i mitt liv? Jag gick på ca 15 jobbintervjuer och alla lät positiva när vi talades vid i telefon – tills jag kom dit. På flertalet företag kände jag mig rent utsagt förnedrad av dömande blickar och ett uppenbart ointresse pga min vikt. Efter varje intervju sjönk självförtroendet allt mer och hoppet om att få ett jobb grusades.

Jag fick tillslut chansen, bara några dagar innan min 22 årsdag fick jag ett jobb, chefen där tyckte jag verkade grym och han struntade helt i min vikt. Mitt jobb var att svara i telefon och vara trevlig – det har inget med utseende att göra. Självförtroendet fick sig en push i rätt riktning för en gångs skull och då började jag äntligen känna att jag faktiskt kanske skulle kunna vända detta helvete. Jag provade lite pulverdieter och shakes utan större framgång. Det tog ytterligare något år innan jag faktiskt sökte mig till Ersta Sjukhus för att få hjälp.

Enligt min journal var mitt första besök där 2010-03-30. Lite drygt 5 år sedan.

Enligt journalen vägde jag då 220 kg och hade ett BMI på 74,4. Läkaren var förvånad att jag var såpass ”frisk” som jag var. Inga allvarliga komplikationer än och ingen diabetes. Trodligen var det ren jävla tur plus att jag var ung. Läkaren informerade att jag skulle få göra en Gastric Bypass, för med den övervikt jag hade trodde han inte att jag skulle överleva min 30 årsdag. ”Enda” kravet var att jag skulle gå ner minst 20, men gärna 30 kg först för att operationen skulle bli mindre riskabel. Efter det skakade han min hand och sa, hör av dig när du gått ner dessa kilon. Jag blev knäckt, hur fan skulle jag lyckas med detta. Som jag har skrivit i tidigare inlägg här så tog det mig nästan ett år innan jag kom igång. Alla dessa års matmissbruk och låg självkänsla knäckte mig och jag gav först upp totalt – ät tills du dör vare min tanke.

Tillslut kom vändpunkten, jag vaknade upp ur min bubbla och valde att kämpa. Detta var på våren 2011 och jag började åter gå till dietisten. Tallriksmodellen och lightprodukter är bra fick jag veta, byt gärna ut något mål om dagen med måltidsersättning. Sagt och gjort. Ju längre tid av året som gick desta mer kg rann av, jag var ständigt trött och mådde dåligt pga den dåliga kosten. Framåt slutet av 2011 levde jag nästan enbart på måltidsersättningar. Energin var åt helvete, men vad gjorde det tänkte jag – jag närmar ju mig min operation, min vändpunkt. På operationsdagen (9/1 2012) hade jag gått ner 33 kg och var redo för mitt nya liv. Det är nu man tänker tillbaka och undrar om jag inte hade mått tusen gånger bättre om jag fått information om lågkolhydratkost – istället för att leva på nästan bara kolhydrater.

I efterhand är det galet att tänka att jag faktiskt har vägt så mycket som 220 kg för några år sedan bara. Det känns som en evighet sen. Tiden efter operationen har varit kantad av både bra och dåliga dagar. Jag har fått kämpa varje dag för att lära mig äta på nytt och lära mig mer om kosten. I det stora hela har jag fått ett nytt liv. Jag är numera intresserad och mån om min hälsa och kommer aldrig någonsin ta den för given. Jag kommer heller inte utsätta min kropp för fara eller tillåta mig själv gå ner i denna mörka spiral igen. Det liv jag lever idag med träning och motion som jag faktiskt både mår bra av och känner mig stark av – kombinerat med den LCHF-kost jag äter känns helt rätt för mig.

Som jag skrev i början – Idag är just därför en stor dag. Detta är en bekräftelse för mig att 16 år kämpande är över – jag är åter nere på 99 kg. Jag är tillbaka där jag som rädd 13 åring stod hos skolsköterskan och där denna resa startade. Detta är min chans att göra om och göra rätt. Nu är fan ingenting omöjligt! Nu har jag inte längre något exakt viktmål i sikte – nu är min framtid till för att leva ett förhoppningsvis lång och hälsosamt liv. Jag hoppas att gå ner ytterligare i vikt – men vågen är inte mitt prio från och med idag.